För exakt ett år sedan hade jag precis kommit hem efter att ha varit hos en kille jag verkligen gillade. Vi hade haft våran första träff ensamma och haft hur kul som helst. Ringde en nära vän, Hanna och vi pratade om allt möjligt, skrattandes. Jag gick in på coop och köpte nyttiga saker för att det var bara en sån där dag, då man var glad, nyttig och kär. Hanna och jag bestämde att denna kväll skulle vi ut, ut och ha sjukt kul på MP, för gamla goda tiders skull.

Men vad hände?

Helt plötsligt bara vände allt det där. Ett sms ändrade allt. Vände upp och ner på mitt nya, roliga och stabila liv.
Ett sms som löd "Han kommer inte komma tillbaka." från vännen som jag pratat med till och från under kvällen, för ingen visste vart du försvunnit. Men inte trodde jag att du dött. Nej, aldrig skulle det ha varit du som hoppat framför ett tåg i kallhäll bara några timmar tidigare medan jag låg och sov i en killes famn med en lycklig känsla i kroppen.
Jag skrek. Jag skrek högre än någonsin. Jag satt ner på en stol men ändå kändes det som jag föll. Mamma kom springandes och näst intill bar mig till soffan och pressade ner mig där under en filt. Men jag bara fortsatte att skrika. Tårarna slutade inte rinna. Såg Lulli i ögonvrån. Hon satt blixtstilla och bara stirrade, verkade inte förstå vad som hänt. Förstod jag? Tror inte det, för idag har jag fortfarande inte intalat mig att du är borta, död. Men ändå, jag grät och skrek som aldrig förr.

En toppendag blev till kaos.

Jag hörde aldrig av mig till killen igen, han fanns inte ens i mina tankar längre.
De nyttiga sakerna jag köpt åts aldrig upp, åt ingenting på flera dagar. Aptiten fanns inte längre.
Att prata med en vän om lycka, glädje och kärlek var inte längre något som funkade. Alltid pratades det om dig och det du gjort.
Att åka till MP och festa blev inte ett alternativ på flera veckor. Att dricka var det sista jag ville göra.
Istället åkte jag till stället där du dött. Jag ställde ut det första ljuset och även mitt need for speed spel som vi alltid spelade. Alltid. Det lilla jag ställt ut kom sedan att bli en minnesplats full med ljus, bilder, brev, blommor, foton, tröjor, fotbollar, snus och andra symboler/minnen.

Visst har det funnits dagar då jag varit riktigt lycklig, men de kan inte mäta sig med hur jag kände dagarna innan du gick bort. Då var jag lycklig på riktigt. Men att vara helt lycklig utan sin bästa vän är liksom omöjligt.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta Daniel. Jag hoppas du känner det och jag önskar att du aldrig gått ut längs rälsen. Du förtjänade ett liv fyllt med känslor och lycka som jag hade den dagen innan jag fick veta. Du förtjänade det bästa.
Älskar och saknar dig. ♥