För ungefär en vecka sedan satt jag och skrev ner tankar om slutet i en bok, så här såg det ut då:

Tänk dig att du varit med någon i tolv år.
Tänk dig att du knutit starka band till denne.
Tänk dig att du är den du är på grund av denne.
Tänk dig din bästa vän.
Och nu, tänk dig att se denne dö.

Ingen där ute har förstått kärleken jag har till The ark.
"Ett glamrock-band? Varför så starka känslor för ett glamrock-band?!"
För mig är The ark mer än ett band och jag kan inte riktigt beskriva i ord hur mycket dom betyder för mig.

På fredag är det sista gången jag får se dem och jag har redan suttit med tårar i ögonen många gånger.
Jag vill ha fredagen nu, för jag vill se mina fina pojkar igen.
Men jag vill inte att fredagen ska ta slut, någonsin...

Nu sitter jag här, och känner hur tårarna bränner till varje gång jag tänker tillbaka på konserten. Den var underbar, absolut perfekt. Att sitta här idag, genomförkyld och dålig, är totalt värt det efter att ha sovit utanför gröna lund natten innan konserten.
Vi fick könummer, många av oss. Efter 202 (palindrom, så passande) så slutade man ge ut könummer, och då var det många timmar kvar innan konsertens start. Starten på slutet.
Jag måste säga att jag faktiskt skrattar lite åt mitt könummer. Det råkade bli två stycken 48or. Jag och någon till. Så jag fick bli en halv människa. 48,5.
I timmar stod vi utanför och bara väntade på att gröna lund skulle öppnas, en timma tidigare, för alla angelheads skull.
Alla angelheads... Jag är stolt. Vi skötte insläppet så fint. Vi gick fem och fem, hand i hand, in till scenen. I lugn och ro, ingen sprang, ingen trängde sig. Hur fantastiskt är inte det? Att minst 300 personer kan göra något så stort.
Väl inne hamnade jag i mitten, på andra raden. Bakom den där flickan som jag sett på alla konserter nästan. Kajsa, otroligt gullig och trevlig tjej. Pratade även med många andra angelheads. Så synd att jag aldrig lär träffa dem igen. Eller, vem vet?

Kameran var redo, laddad och rent minneskort. Hur skulle jag göra med jackan? Innan konserten var det kallt. Jag hade linne, kavaj och höstkappa. Ändå frös jag. Men när konserten började, då är det alltid varmt. Men vart skulle jag göra av extraobjektivet? Nej, jackan fick jag ha på, och visst blev det varmt.

Den vita stora duken höjdes till taket på scenen. Man kunde inte längre se vad som försegick på scenen. Nu var det bara att vänta, bara någon timma till...

Så faller duken. Alla skriker. Skriker jag? Jo det måste jag ha gjort, bland alla tårar som rinner nerför mina kinder. Kommer tårarna någonsin sluta falla? Nej, troligen inte. Att se The ark för en sista gång, en absolut sista gång, med 15000 personer bakom mig är det mäktigaste jag varit med om. Att se mina pojkar gråta på scenen, speciellt se Olas smink dras ut i ansikten under spelningens gång, om och om igen, fick mina tårar att aldrig sluta rulla.

Jag grät som mest, när Ola började prata om en låt som jag kände igen, mycket väl. Jag som önskat att de ska spela MIN låt i alla dessa år, men alltid blivit "besviken". Nu stod jag där och anade vad som skulle komma. Jag frös till is när dom började spela på melodin lite försiktigt. "Herregud, dom spelar tell me this night is over" mumlade jag fram till Tony. Hysteriskt började jag vrida på inställningarna på kameran, missade nästan första versen men jag fick med allt annat på video. Jag kunde knappt hålla i kameran för att jag grät så mycket, så Tony tog över. Spelar ingen roll om det är lite skakigt och suddigt på videon. Jag fick min älskade låt inspelad i alla fall.

Nu klarar jag inte av att skriva mer. Jag har hela konserten inspelad och ska lyssna på den om och om igen i framtiden.
Tack The ark, för modet, styrkan och kärleken. Tack för låtarna som fick mig att bli den jag idag är, en självständig och stark människa. Ni har en enorm plats i mitt hjärta.
Tack.