Saknar dig, det gör jag faktiskt. Vi var ju den oslagbara duon som alla älskade. Var du någonstans, då visste alla att jag var där med dig och tvärtom.
Våran vänskap var så speciell. Vi kunde säga allt till varandra, eller, jag kunde säga allt till dig i alla fall. Mådde jag dåligt kom jag till dig och sov där eller bara pratade om allt och inget.

Ett omoget blogginlägg från min sida och dumma kommentarer från din sida.
Borde man inte kunna förlåta sådant?

Vet inte vad den där kramen betydde för dig, den på festen, men för mig betydde den mycket. Det var ett förlåt och välkommen in i mitt liv igen från mig.

Hoppas du förstår vad du betyder för mig.
En sann vänskap... Har du kvar armbandet?