Daniel Larsson
910628 - 101023
Det var lördag morgon du försvann från oss, men vi märkte ingenting förrän på senare förmiddag, då din familj började ringa runt och fråga efter dig.
Din mamma ringde mig runt 17 tiden och frågade om jag sett till dig och jag svarade att jag smsat dig under dagen men inte fått något svar.
Inget mer med det. Jag skulle höra av mig om jag hittade honom.
Oro? Nej. Det är ju Daniel vi pratar om!
Men jag koller i alla fall runt om någon sett till dig eller hört något. "Nej" svarar alla och jag tänker att han har många kompisar jag inte känner, han är säkert med någon av dessa.
Fler och fler hör av sig och ingen vet vart du är. Din mamma börjar bli orolig och även jag.
Sen kommer paniken.
En av våra gemensamma vänner ringer mig och säger att någon har varit med i en tågolycka på kallhälls station samma tid som du smsat med folk och sagt att du mår dåligt.
Klarade personen sig? Var det du?
Mer panik, när ännu en vän hör av sig och säger att din pappa är på polisstationen och att det ser mörkt ut.
Något är fel.
Och det var det också.
Felet var att det var du som låg på bårhuset, oidentifierad i nästan ett dygn.
Varför hände detta? Varför ringde du inte mig, jag är lättväckt!

Du är en så fin människa att jag skulle gå i döden för dig om och om igen för att få dig tillbaka, alla saknar och älskar dig otroligt mycket.
Mina tankar går till din mamma, din pappa, din bror och din syster.
Jag älskar dig bästa vän, då, nu och för alltid.
Döden ska aldrig skilja oss åt.


Jag ställde ut första ljuset för dig älskling. Dessutom ställde jag dit vårat favoritspel, så du kan träna tills jag kommer.


Du och jag älskling.


Vila i frid.