Jag har bara tänkt på två personer den här veckan.
Daniel Larsson och mig själv.
Men jag tänker inte be om ursäkt. Nej, jag skulle ha gått under totalt om jag inte hade fått tänka på oss två.

Nu vill jag dock tacka alla som funnits för mig den här veckan. Ni har verkligen stöttat mig så otroligt mycket.

Ett speciellt tack vill jag ge Farzan Zand.
Han pratade med mig under tiden jag fick beskedet förra lördagen, han försökte lugna mig och på söndagen kom han hit. Han höll om mig hela söndagen och så fort mina tårar började falla så torkade han bort dem. Han lät mig stå och skrika in i hans jacka, lät mig gråta högt.
Den största tjänsten han gjorde mig var att ligga bredvid mig, ha sina armar runt mig, hela natten.
Det var så skönt att kunna lita på varandra så pass mycket. Det betydde i alla fall så mycket för mig.
Du är min trygghet. Det har du varit i över tre år.
Jag vet att jag inte kommer ha dig hos mig i framtiden, men tack för att du fanns där just den där dagen.
Tack.