Tänker tillbaka
Jag har börjat förstå. Börjat. Jag vet inte när jag kommer förstå det helt och hållet. Jag hoppas aldrig.
Jag har levt i 19 år och två månader. Jag har förlorat många vänner på vägen. Men jag kan hitta tillbaka till dom, om jag vill.
Dig kan jag inte hitta tillbaka till. För du är borta. Du kan inte komma tillbaka, hur mycket jag än vill det.
Jag undrar om du tänkte på oss, mig och alla andra, när du gick där längs rälsen? Tänkte du på din familj? Tänkte du på din framtid? Hur den hade kunnat bli?
Jag kan inte låta bli att tänka. "Om två månader, skulle jag klara av att välja döden framför livet?".
Du valde döden framför livet när du var 19 år och fyra månader gammal. Minst 50 år hade du på dig att kunna ändra på det som kändes fel, det som fick dig att välja döden.
Du kanske visste något om livet efter det här? Du kanske såg det framför dig när du gick där, längs rälsen? Det var kanske därför du valde det "livet" istället för det här?
Jag vill verkligen tro på att du har det bra nu. Jag intalar mig det varje dag, varje minut. Jag vill inte att du bara ska ligga i en urna, som aska, under jorden. För valde du det, framför livet du hade i 19 år och fyra månader, så måste du verkligen mått dåligt...
Det gör ont i mig, att veta att en sånn nära vän till mig, kände så mycket smärta. Utan att jag visste att det var så allvarligt.
Jag klandrar mig själv. Jag klandrar andra. Att vi inte tog hand om dig.
Jag sörjer. Sörjer din bortgång och sörjer för alla som lider pga din bortgång.
Det är verkligen ett svart hål i mitt liv sen den 23 oktober 2010.
Trodde inte svarta hål fanns, men jag hade fel...
Jag saknar dig, Daniel.
Jag har levt i 19 år och två månader. Jag har förlorat många vänner på vägen. Men jag kan hitta tillbaka till dom, om jag vill.
Dig kan jag inte hitta tillbaka till. För du är borta. Du kan inte komma tillbaka, hur mycket jag än vill det.
Jag undrar om du tänkte på oss, mig och alla andra, när du gick där längs rälsen? Tänkte du på din familj? Tänkte du på din framtid? Hur den hade kunnat bli?
Jag kan inte låta bli att tänka. "Om två månader, skulle jag klara av att välja döden framför livet?".
Du valde döden framför livet när du var 19 år och fyra månader gammal. Minst 50 år hade du på dig att kunna ändra på det som kändes fel, det som fick dig att välja döden.
Du kanske visste något om livet efter det här? Du kanske såg det framför dig när du gick där, längs rälsen? Det var kanske därför du valde det "livet" istället för det här?
Jag vill verkligen tro på att du har det bra nu. Jag intalar mig det varje dag, varje minut. Jag vill inte att du bara ska ligga i en urna, som aska, under jorden. För valde du det, framför livet du hade i 19 år och fyra månader, så måste du verkligen mått dåligt...
Det gör ont i mig, att veta att en sånn nära vän till mig, kände så mycket smärta. Utan att jag visste att det var så allvarligt.
Jag klandrar mig själv. Jag klandrar andra. Att vi inte tog hand om dig.
Jag sörjer. Sörjer din bortgång och sörjer för alla som lider pga din bortgång.
Det är verkligen ett svart hål i mitt liv sen den 23 oktober 2010.
Trodde inte svarta hål fanns, men jag hade fel...
Jag saknar dig, Daniel.