Ett ögonblick som aldrig kommer försvinna från mitt minne är från kvällen den 23e oktober.

Jag hade ställt in planerna med Skoglar för att ingen fick tag på Daniel Larsson. Jag satt hemma hela kvällen och väntade på att få höra av någon att Daniel har kommit hem och är okej. Han hade bara glömt ladda mobilen och inte kunnat höra av sig.

Själva ögonblicket var när jag pratar i telefon med min klippa, Farzan, som sitter och lugnar mig och säger att inget har hänt Daniel.
Sms från Rehlin kommer mitt i samtalet där det står "Han kommer inte hem".
Min värld rasade. Jag skrek. Jag skrek som aldrig förr.
Tårarna bara rann och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Farzan sitter i telefonen och försöker få mig lugn, men jag hör inte honom. Jag hör bara mitt skrik.
Mamma kommer inrusande och håller om mig. Hon får tillslut bära in mig i vardagsrummet och lägga mig på soffan. Jag skriker fortfarande.

Det där ögonblicket förändrade mitt liv.
En ängel lämnade oss tidigt på lördagmorgon för en annan värld.
Daniel Larsson, jag älskar dig.