Dag 22 – Det här upprör mig
Att jag alltid lyckats ha sån otur i livet!
Visst, jag har massa tur också (jag har underbara vänner, en underbar familj, världens finaste pojkvän osv osv...) men jag lyckas ta mig fan alltid dra till mig otur!
Det senaste halvåret har en massa skit hänt i mitt liv och jag förstår ärligt inte hur jag orkar stå på benen idag (okej just idag har jag legat i sängen pga hjärnskakning men annars så!).
Här kan vi rabbla upp en liten lista:
* Jag gjorde slut med min pojkvän efter tre år för jag fick honom äntligen att förstå att vi måste ändra på oss eller göra slut.
* Jag är med om en olycka på jobbet som fick ena tråden som håller mina ögon uppe (kan berätta i ett annat inlägg om mina ögon) att gå av. Detta resulterade med att mitt ena öga är fulare än de andra fula ögat.
* Jag var med i en trafikolycka där jag föll med moppen på halt vägunderlag.
* Jag har varit ständigt sjuk fram och tillbaka.
* En av mina närmaste vänner avled.
* Jag och två till blir misshandlade på en krog = jag får hjärnskakning och min pojkvän lider samt åker ut och in på sjukan hela tiden.
Sen är det massa småsaker också som ligger i den här röran, men det är inget jag måste ta upp här.
Och visst, det här är kanske inte så mycket, men det är stora saker. Jag hinner inte återhämta mig från det ena innan något nytt händer. Jag har kännt i över 1,5 år nu att ordet vila existerar inte i min värld längre.
Och om ni nu sitter där hemma och tänker "Skärp dig nu, du har det bättre än många!". Ja det kanske jag har, men alla har rätt till att sörja, lida och må dåligt. Jag är mänsklig och bara för att jag råkar vara uppväxt i det här samhället, med pengar, mat på bordet och tak över huvudet så betyder det inte att jag inte får må dåligt.
Jag måste också få säga att mina nära och kära stärker mig ordentligt när de säger saker som "Du är verkligen stark". Jag känner igen mig i de orden, mer och mer för varje gång jag får höra dem.
Jag är stark.
Jag har otur, men jag går vidare.
Visst, jag har massa tur också (jag har underbara vänner, en underbar familj, världens finaste pojkvän osv osv...) men jag lyckas ta mig fan alltid dra till mig otur!
Det senaste halvåret har en massa skit hänt i mitt liv och jag förstår ärligt inte hur jag orkar stå på benen idag (okej just idag har jag legat i sängen pga hjärnskakning men annars så!).
Här kan vi rabbla upp en liten lista:
* Jag gjorde slut med min pojkvän efter tre år för jag fick honom äntligen att förstå att vi måste ändra på oss eller göra slut.
* Jag är med om en olycka på jobbet som fick ena tråden som håller mina ögon uppe (kan berätta i ett annat inlägg om mina ögon) att gå av. Detta resulterade med att mitt ena öga är fulare än de andra fula ögat.
* Jag var med i en trafikolycka där jag föll med moppen på halt vägunderlag.
* Jag har varit ständigt sjuk fram och tillbaka.
* En av mina närmaste vänner avled.
* Jag och två till blir misshandlade på en krog = jag får hjärnskakning och min pojkvän lider samt åker ut och in på sjukan hela tiden.
Sen är det massa småsaker också som ligger i den här röran, men det är inget jag måste ta upp här.
Och visst, det här är kanske inte så mycket, men det är stora saker. Jag hinner inte återhämta mig från det ena innan något nytt händer. Jag har kännt i över 1,5 år nu att ordet vila existerar inte i min värld längre.
Och om ni nu sitter där hemma och tänker "Skärp dig nu, du har det bättre än många!". Ja det kanske jag har, men alla har rätt till att sörja, lida och må dåligt. Jag är mänsklig och bara för att jag råkar vara uppväxt i det här samhället, med pengar, mat på bordet och tak över huvudet så betyder det inte att jag inte får må dåligt.
Jag måste också få säga att mina nära och kära stärker mig ordentligt när de säger saker som "Du är verkligen stark". Jag känner igen mig i de orden, mer och mer för varje gång jag får höra dem.
Jag är stark.
Jag har otur, men jag går vidare.