Jag trodde man började förlora nära och kära till döden när man är runt 40-50 år.
Jag har redan förlorat många. För många.
Jag är som person väldigt stark, jag tål mycket och kan stå ut länge.
Men döden, har alltid fått mig att falla.

Igår förlorade vi Spyros, min kusin. Jag kände honom inte så länge, men han var verkligen en kille jag skulle lära känna. Jag ville så gärna prata med honom när vi var i grekland, och han försökte riktigt mycket med att komunicera med mig också.
Minns att jag hittat massa snäckor och roliga filurer i vattnet som jag tog upp och la på min handduk. Spyros blev helt till sig när jag stolt visade honom den lilla högen med havsdjur. Han började förklara med händer och dålig engelska att fiskare använder dessa djur som bete. Jag förstod vad han menade, han blev glad och slet sönder mina smådjur. Haha!
Satt helt förskräckt och kollade på hur han drog ur de små krypen ur deras skal och visade hur man satte dem på kroken. Stort leende hade han! Jag visste själv inte om jag skulle skratta eller gråta.

Så Spyros, jag är så ledsen att livet blev som det blev för dig, att du hamnade i en svår sits som inte är lätt att ta sig ur. Men jag skäms inte för att kalla dig min kusin. Nej, tvärtom. Jag är stolt.
Hoppas änglarna tar hand om dig nu, att du är fri från alla besvär.
Vila i frid.
Hälsa Daniel, morfar, farfar och Tommy från mig.