Hörde att det hade skett en olycka i närheten. Sprang dit. Dom höll på att bära in dig i ambulansen. Jag började gråta, frågade någon vad som hänt och de förklarade att du försökt ta ditt liv, men du hade överlevt.
Dagen efter hälsade jag på dig på sjukhuset. Du var trött, men på något sätt glad. Du är alltid glad, så inget konstigt med det.
Jag frågar varför du hoppade, men du vill inte riktigt svara. Du pratar på om annat och nämner att du är olycklig.
Jag ger dig ett löfte, att ta hand om dig och hjälpa dig, så att du ska trivas i livet. Så du inte gör om misstaget att hoppa från ett fönster.
Dagarna går, det är soligt och jag anstränger mig till 110% för att ha dig sysselsatt med roliga grejer. Vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Men så kommer det där samtalet tillslut.
Det samtalet som leder till att jag skriker och gråter.

Klockan är 11:30 och jag vaknar upp i panik. Inser att allt var en dröm. Börjar andas ut och sträcker mig efter mobilen för att ringa dig, berätta om den hemska drömmen jag nyss haft om dig, att du tog ditt liv och att jag vaknade i panik.
Det är först när jag når mobilen jag inser att du är borta även i verkligheten.